12 nov. 2017

Folkmusiken och politiken

Sara Parkman och Samatha Olanders är två folkmusiker som gjort succé med sin föreställning Fäboland. Fäbodland presenteras på Riksteaterns hemsida:
Fäboland utgår från fäbodarna som en matriarkal utopi. Det handlar om den svenska folkmusikens historia ur ett annat perspektiv, en bortglömd historia. 
Nu har de släppt en skiva under namnet Matriarkerna.

Skivan recenseras bland annat i Sonic Magazine och får bra betyg.

Parkman och Olanders är aktivister, vilket innebär att de använder musiken för att göra politiska poänger. De är en del av en politisk våg som blivit mer närvarande i folkmusikvärlden under de senaste åren.

Folkmusiker mot främlingsfientlighet är en organisation som synts på stämmorna och i spelmanstidningar. Organisationen reagerar mot Sverigedemokraternas stöd till folkmusiken. Personligen har jag sett väldigt lite av det, förutom att Jimmie Åkesson hade folkdräkt en gång, men väldigt mycket av motreaktionerna.

Som folkmusiker förväntas du ta ställning - du är väl inte främlingsfientlig?

Något som också alltid är närvarande är det multikulturella idealet. På Bingsjöstämman uppträder alltid Ethno, en organisation för musikaliska möten över gränserna. Den svenska folkmusiken ska vara en språngbräda för multikulturella möten.

Folkmusikens påverkan utifrån är också viktig. Olanders och Parkman intervjuas i DN.
– Folkmusiken har dessutom alltid påverkats av sin samtid. När dragspelet kom så var det revolutionerande, och den kändaste dansformen i svensk folkmusik heter polska, som heter så för att den kom hit via Polen. Om man är för nostalgisk så är ju folkkulturen inte längre levande, säger Samantha Ohlanders.
Ni vet väl att det inte finns någon svensk kultur?

Folkmusiken är bidragsfinansierad och statens värderingar sipprar ned från föreningar, arrangörer och ut på stämmorna. Det är så politiserat att till och med ETC är nöjda.

Följaktligen är Olanders och Parkman helt rätt i tiden. De är mycket framgångsrika.

Från intervjun i DN:
De kallar sig både feminister och anti-nationalister, men samtidigt inser de att det som folkmusiker är få förunnat att leva på sitt värv. 
– Vi har ju sparkat uppåt länge, men ju högre upp man kommer, desto mer tillhör man själv etablissemanget, säger Samantha Ohlanders.
Det är intressant att matriarkerna själva inser att de tillhör etablissemanget. Men mer än så, de är politiska kommisarier på ett uppdrag. Spelmännen ska bli anti-nationalistiska folkmusiker, med korrekt beteende och en progressiv historiesyn.

Ingen kommer undan politiken.






1 kommentar:

Anonym sa...

Hej.

Fritt ur minnet:

"Intet över staten; intet bortom staten; intet utan staten".

Tyvärr verkar det som om majoriteten av Sveriges liberaler av olika nyanser stöttar den utveckling du beskriver - annars måste man ju enas kring etnisk nationalism och patriotism, och hävda den egna kulturens överlägsenhet och särdrag, och det är ju inte liberalt.

Å andra sidan verkar den urbana intelligentsian (min yrkeskår inte minst) rätt liknöjda att deras kultur, språk, nation och historia försvinner för att aldrig ha funnits; man är ju mångkulturell kosmopolit och världsmedborgare med öppna gränser bevars.

Om valet är att titta på, eller aktivt motverka detta via just samling kring att vara svensk, patriot, och nationalist: vad bör man välja?

Tala förstånd med marxistiska ikonoklaster lär knappast hjälpa.

Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare