28 mars 2015

Allianspolitikernas väl före Sveriges

Nu kommer Stefan Löfven ut med sin vårbudget, och i samband med det blir det uppenbart vilka problem som finns med decemberöverenskommelsen. Viktor Barth-Kron på DN beskriver det bra:
Regeringens föreslagna skattehöjningar och indragna subventioner kommer att drabba Sverige hårt. Jobben blir färre och svar saknas på akuta samhällsproblem. 
Alliansen är helt enkelt djupt kritisk till den vårbudget som de inte tänker försöka stoppa, eller ens ändra i delar. 
Decemberöverenskommelsen, möt verkligheten.
Riksdagsledamot Fredrik Schulte skriver på sjätte mannens blogg och försöker bemöta kritikerna. Schulte avfärdar först en mittenregering.
Slutsatsen är i vilket fall att Sverige, för en mycket lång tid framöver skulle bli som Finland: ett land där politiken alltid är densamma oavsett vilka personer eller vilka partier som sitter vid maktens grytor. 
Schulte missar här en viktig detalj - många skulle nog vara rätt nöjda med ungefär samma politik som tidigare.

Sen skriver han om att göra upp med Sd:
Varför då inte samarbeta med Sverigedemokraterna? Ungefär hälften av Alliansens väljare är öppna för detta. Även om man är av den uppfattningen är det dags att inse att detta inte kommer ske. Dels på grund av vad Sverigedemokraterna är för parti – inte vad deras väljare är för människor, dels på grund av att migrationsfrågorna har kraften att bokstavligt talat slita Alliansen och även Alliansens partier mitt i tu. Eventuella ompositioneringar i migrationsfrågorna måste få ta tid att smältas.
Dagens industri skrev nyligen om hur kostnaderna för migrationen ökat med 205%. Det är ingen lek längre - migrationshaveriet kräver aktion.

En alliansbudget med en minskad invandring skulle gissningsvis Sd stödja. Utan något djupare samarbete. En sådan invandringspolitik borde kunna ha en hög öppenhet jämfört med andra länder.

I det här läget är det svårt att respektera Schultes och andras beröringsskräck för sd. Visst är det en svår fråga. Men att leda landet kräver att man tar i svåra frågor. Vad betalar vi annars våra politiker för?

För mig blir det uppenbart att Schulte och resten av alliansen prioriterar sitt eget bästa före Sveriges. Man kliver undan från ansvaret i förhoppning att vänstern ska visa hur odugliga de är, och att väljarna ska komma tillbaka 2018.

Schulte verkar dock missa en aspekt: Sveriges väl. Migrationspolitiken är fullständigt havererad. Om det bara vore för de många människorna som lever i utanförskap är det väl en sak. Men brottsligheten i utanförskapsområdena börjar utvecklas till ett allvarligt hot mot samhället.

Så här skrev jag på twitter nyligen. Jag verkar inte vara helt ensam om mina tankar.
GP Ledare skriver även bra om #DÖ.

27 kommentarer:

arthur sa...


När stödpartierna i den maktkartell, som går under namnet decemberöverenskommelsen, kritiserar en budget som man i förväg förbundit sig att inte rösta ner eller ens förhandla om så eroderar detta principalernas trovärdighet. Alliansen har fler mandat än regeringspartierna och om man inte svek det mandat man fått av folket och förhandlade så skulle politiken hamna någonstans mitt emellan och alliansväljarna skulle få någonting för sin röst.

Nu har alliansen istället valt att kravlöst hålla vad helst vänstern hittar på under armarna. Det är frustrerande.


Dessutom kan man förhandla med Sverigedemokraterna. Det skulle också bli någon form av kompromiss. Sverigedemokraternas stöd kan förväntas vara ett billigt förvärv och möjligen begränsad till migrationspolitiken. Man kan mycket väl landa i att istället för att som Sverigedemokraterna önskar, reducera asylinvandringen med 90%, vara näst generösast istället för det generösaste landet i EU.


Detta skulle ändå innebära en minskning med 75% eller mer men ingen nödställd skulle bli utan skydd. Det skulle bara bli en annan fördelning. Detta skulle kunna uppnås bara genom att börja tillämpa våra förpliktelser enligt vad CRSR stipulerar istället för att som nu åta oss sådant som åligger andra. Ett tiggeriförbud skulle också kunna ligga i vågskålen, ehuru naturligtvis fördömt av journalistkåren så skulle det uppskattas av alla andra.


Dessa eftergifter borde vara ganska okontroversiella och snart skulle vi ha en alliansregering. Det enda motståndet skulle vara journalistkårens.



Patrik sa...

Välformulerat inlägg. Att MP helt får diktera migrationspolitiken är ett haveri.

Anonym sa...

Ingen behöver ens samarbeta med SD, bara att följa de lagar som redan finns. Då skulle 90% av alla asylanter inte få TUT/PUT för de kan inte uppvisa ett giltigt ID (enligt Migverket). Utan giltigt ID ligger bevisbördan på den sökande och då blir det väldigt svårt att få asyl på lösa grunder. Precis som i ALLA andra sk fungerande länder. Börja i den änden så löser sig bättre än en systemkollaps.

Magnus Redin sa...

Varför skall jag kampanja för politiker som inte representerar mig i riksdagen?

Anonym sa...

Föehandla med SD? Aldrig!

Det som snarare bör tas upp är hur regeringens enda två sätt att förändra en utveckling i ett land (a. budget, b. lagstiftning) kommer till korta i ett land som efter 1968 allt för mycket uppvisar attityder och förhållningssätt som menar att fattigdom och social nöd idag är per definition samma som på Oliver Twists tid. Mot en sådan mentalitet kan ingen lagstiftning och ingen budget göra något. Konsekvenserna av denna mentalitet överlåtes till PH och övriga dugliga och pålästa tyckare att fundera över. Nu senast kunde man läsa om att PISA-undersökningarna egentligen var en del av en "nyliberal konspiration". Med andra ord: Förnekelsens makt är stor. Hellre att inse att skolideologerna och deras hållningslösa drabanter är på väg att störta landet i fördärvet, så kommer man fram till att det ligger en konspiration bakom. Låter bekant, eller hur?

Anonym sa...

Det är förunderligt hur mycket obildningen och stupiditeten fått sprida när det gäller landets läge. En sann liberal kan inte annat än att fjärma sig från extremism, fundamentalism och annat ur historiens galna skräckkammare.

Nationen befinner sig i ett sådant bildningsförfall, där dumbommarnas bondförnuftiga/snusförnuftiga "sammansvärjning" frodas och växer; för är några obildade och enfaldiga ses de naturligtvis som stora beundransvärda förebilder av andra likasinnade - lika barn leka bäst.
Mot all extremism. Har någon hört talas om "extrem socialliberalism" eller "extrem liberalkonservatism"?

Anonym sa...

Cervenkas ord om skuldsättningen i Sverige ger gåshud:
http://www.svd.se/naringsliv/lugnet-fore-stormen-i-lala-landet-sverige_4514552.svd

Om en ekonomisk kris slår till Sverige och vi samtidigt ska tampas med vårdkostnader för de allt fler pensionärerna, ett skolsystem i akut kris, andra demografiska utmaningar, gym och såpor som intressantare besöksobjekt än bildningsanstalter, en alltmer hysterisk vänster som kvider om "nyliberala konspirationer", en grasserande antisemitism - lycka till, Sverige!

Anonym sa...

Mycket är bra i Sverige. Saker som landet troligtvis kommer att få betala ett mycket högt socialt pris för är den enorma naiviteten, troskyldigheten och den statsstödda obildningen, samt en särskild portion mjäkighet och opportunism, sistnämnda konsekvensen av landets historia, inte minst den mellan 1933 - 1945.

Anonym sa...

Och en oslagbar naivitet före Sverige.

Återigen kommer den ekonomistiska 68-naiviteten fram, där representanter för medeltida statsbildningar som inte haft renässans, reformation, Upplysning och industrialism, vid händelse av grova brott i utlandet, ska dras genom en psykologapparat av välmenande, extremt naiva och okunniga politiker. Handlingar som om de begåtts av nazister med rätta hade fördömts med avsky förvandlas då andra individer är inblandade istället till uteslutande resultatet av förtryck. Låt denna kader av välmenande naiva "krusbär" som bara detta land har, göra en tidsresa till Sverige på 1100-talet, om det vore möjligt. Där kan de, med ordböcker och psykologiska teoribildningar säkert göra underverk.

Anonym sa...

PH kan spekulera över vilka följder det ständiga konfliktundvikandet och konsensustänkandet kan komma att få i ett land som befinner sig i förfärande förfall: hotande bostadsbubblor, ett ökande antal pensionärer, ett skolsystem i fritt fall, extremism och rasism i politiken, en sedan länge naiv försvarspolitik, olika sorters demografiska utmaningar, social oro och, medan en socialdemokratisk ideologi befinner sig i en omskakande legitimitetskris, ligger konsensusförnekelsen som ett klister över landet. Medan extremister av alla slag gnuggar händerna. Hur kunde det gå så här för den "humanitära stormakten", så full av bildning och självbelåten rättskaffenhet?

Anonym sa...

I den mån någon företrädare för det f.d. Maktpartiet spottar och fräser över formuleringen om det ökande antalet pensionärer så är ett klarläggande på sin plats: att det funnits ett ökande antal pensionärer är naturligtvis ett högt betyg för välfärdsstaten. Men också en indikator på att extra mycket människor skaffade barn under 1940-talet.

Tilltron till välfärdspolitikens undergörande verkan är fortfarande stor. Med den förväntas andra mentaliteter övertygas och förändras, bli en del av ett folkhem. Med upplysning och information ska sekelgamla föreställningar förändras, läggas till rätta. Till dessa "bildningsivrares" förvåning fungerar det så där eller inte alls.


Men socialdemokratins legitimitetskris hänger ihop med att välfärdspolitiken med sin modernitet omöjligen kan hantera alla tänkesätt. Särskilt som den teoretiska orienteringen kommer till korta i ett samhälle där kompetensnivån sjunker. Välstånd är en förklaring till denna sänkning. Ett ofta hegemoniskt bildningsförakt är ett annat. När så välfärdspolitikens maskor blir för stora och gamla förklaringar inte längre duger, står man
rådlös.

Vilket på inget vis hindrar att välfärdsstaten i sig är en genialisk uppfinning.

Anonym sa...

Det finns, vilket är alltför tydligt, starka uppfattningar om att hela världen utanför Sverige är som i det egna landet - egentligen. Ett Sverige på c.a. 6 miljarder, Maktpartistiskt och sekulärt protestantiskt, innerst inne alltså. Det handlar bara om att väcka denna slumrande svenskhet i alla världsinvånare med lite upplysning. Oavsett om i nord, syd, öst eller väst: egentligen bara väntar alla dessa människor på att få gå med i det f.d. Maktpartiet och få höra utläggningar från lokala partifunktionärer i orter som slutar på -by, -um, -stad, etc., utläggningar som är ägnade att uppfostra och förmana, lägga tillrätta och kanske banna sina utsocknes åhörare som vore de olydiga barn. Ett land får en extra släng av sleven: den judiska staten. Vad är väl andra länders illdåd mot Israels?

Rågen vajar, träden brusar lätt i vinden medan solen smeker de gröna fälten. Kor råmar stilla i fjärran, medan en järnvägsarbetare som utför grävarbeten vid banvallen hittar en gammal konserv med bleknad tysk text på.

Anonym sa...

Den rådande situationen är dumbommarnas högtidsstund:

Okunniga flåbusar förvånas av den uppkomna situationen - deras breda perspektiv och kunskapstörst har alltså inte förmått förutse landets prekära läge. Naiva och korkade personer ansluter sig till en politisk sammanslutning med förfärande traditioner. Gammalt gott 68-tänkande och dess representanter ansluter sig å sin sida till en märklig uppfattning om att de själva med den judiska historien i sig skulle vara ytterst balanserade och harmoniska människor, inte minst om de bodde i Israel med dess utsatta läge - vilket givetvis skulle märkas på deras beteende och tänkande. Där ser vi alltså genetisk, gammaltestamentlig hämndlystnad med detta resonemangssätt. Följaktligen är det som andra aktörer företar sig i MÖ fullkomligt ointressant.


Anonym sa...

Om kunskap och bildning fortfarande har en roll att spela i det västerländska samhället, vilken effekt har den alltmer spridda post-68-tendensen i landet att blanda ihop högt och lågt, med rollblandning av personer i olika positioner i olika samhällssektorer?
Det är uppenbart att kunskap och kompetens rejält fått stryka på foten, till förmån för utlevande sensuell dans i livets olika skiften och professionella sammanhang. Inget emot sådan dans alls - men sannolikt hade personer som idag är 75 +, och äldre inte samma lust till sådant i de flesta sammanhang. De hade valt sina tillfällen. En önskan att dra gränser mellan offentligt och privat liv som idag - naturligtvis - nog likställs med reaktionärt tänkande.
Men så går det när man ska banka ner borgerligheten i skoskaften, barnet försvann med badvattnet.

Anonym sa...

Pophöger kan fråga sig varifrån det starka kunskapsföraktet kommer, njutningen i att "trycka ner" medelklassen med - ännu - intakta kunskaper i kulturarv etc. Extremismen och rasismen firar högtidsstund, medan det falnande Maktpartiet nu ser följderna av olika gement korkade försyndelser, oavsett om det gäller röstfiske hos antisemiter, haschdeliriska efterverkningar av en utbildningspolitik med katastrofala verkningar, och inte minst föraktet för bokliga kunskaper.

Anonym sa...

Det som händer i "Europas vagga", med hotande ekonomiskt sammanbrott företar vissa likheter med det inhemska utbildningsväsendet, där självmedlidande och antisemitism emellanåt inte är försumbara faktorer. Hade en sekulär, försvagad, protestantisk arbetsmoral á la 1962 varit till hjälp för de bägge krishärdarna? Möjligen.

Anonym sa...

Kanske står det mer och mer klart för allmänheten att landet går in i en ny epok. Socialdemokratin ter sig som en gammal rishög vars genomgripande röda rost i form av kunskapsförakt, naivitet och ett alltmer kaotiskt utbildningsväsende, inte förmår ledsaga befolkningen in i en ny tid. Men då är det bilmekanikerna på verkstan som vid reparation ska få en ordentlig utskällning - så hanteras bäst den egna skulden för bilen vars dörrar hänger på trekvart, ratt ligger i baksätet och så vidare.
Intressant i detta sammanhang är obildningens och naivitetens fullständiga triumf ifråga om de katastrofala ekonomiska och sociala problem som "Europas vagga" drabbats av, med hotande sammanbrott kanske i en nära framtid. Åtskilliga är de debattörer här som betraktat denna situation som något som kan liknas vid två hushåll, där det ena besjälas av "Spara -mentalitet", medan den andra länge gått med en "Slösa-mentalitet". Spara-familjen, med betydande summor att låna ut, kan därför komma med bannor och uppsträckningar som Slösa-familjen - med kronofogden, inkassobyråer efter sig och sprucken, sprutande värmepanna - tar emot. Spara-familjen: "Det blir en nyttig läxa för dom", "Ibland får man lära sig av sina misstag", "Det blir en lärdom för livet för dom", "Också dom kommer nog att lära sig av detta". Och begår därmed misstaget att tro att de bägge - med olyckliga avvikelser som med en fast, förnuftets hand ska rättas till - lever i samma mentala stadsgrannskap. Men "Slösa-familjen" delar inte den protestantiska pliktkosmologi som impregnerat det mesta av det nordeuropeiska samhällslivet. Den har aldrig varit en del av den, och av denna enkla anledning är man inte inte alls benägen att se orsak och verkan till det katastrofala tillståndet, förklaringar som den "präktige", beskäftige protestanten i norr så solidariskt och pedagogiskt vill delge den otacksamme avfällingen från den rätta vägen.
Detta tes kanske kan styrkas med några drag som vi kan finna på nära håll: utländska bedömare torde vara överens om att en överdriven naivitet både individuellt och på ett nationellt plan skulle kunna innehålla potential till många farliga situationer såväl för den enskilde som för landet. Här och var drabbas man av naiviteten här och utländska bedömare skulle då kunna säga: "Det blir en nyttig läxa för dom", "Ibland får man lära sig av sina misstag", "Det blir en lärdom för livet för dom", "Också dom kommer nog att lära sig av detta". Men verkligheten är med största sannolikhet att naiviteten av historiska och geografiska skäl sitter så djupt i folkdjupen att det inte alls blir en läxa för de inblandade utan snart återgår den ovanliga, hemska situationen till det gamla.
Denna naivitet har naturligtvis rasister och extremister tagit fasta på. De döljer sin rasism bakom en ytterst manipulativ fasad och vet exakt på vilka strängar de ska spela för att få en aningslös, emellanåt synnerligen fåraktig, menighet på sin sida.

Vi har facit från förra seklet.

Anonym sa...

Det verkar som man skulle kunna göra en mycket dyster prognos över Sveriges sociala stabilitet 2020, alltså om fem år. Det beror kanske på att vissa sociala fenomen har vuxit med en oroväckande stabilitet de senaste tio åren. PISA-chocken samspelar med annat och man kan gissa att det blir en blandning mellan iskylande extremistiska opinionsstämningar likt dem under krisåren i början av 1990-talet och en mycket stark oro i olika befolkningsskikt. Om en bostadsbubbla slår till på det ... . En skrämmande utveckling.

Anonym sa...

På grund av olika försyndelser, slapphet och naivitet kommer det att bli mycket "intressant" att se hur Sverige ser ut 2020, om fem år.

Saker och ting går snabbt nu: det svenska utbildningsväsendet med funktionen att vara ett redskap för klassresor är genom post-68:ornas försorg mer en arena för förfall och förnekelse.
I själva verket är PISA-undersökningarna felaktiga eller också ett resultat av en nyliberal konspiration; så ser vänsterns introspektiva reflektioner ibland ut. Sådana reflektioner låter sig inte ens stillas av några rutinmässiga verbala angrepp mot Israel, en stat som länge varit en utmärkt projektionsyta för det egna landets historia.
Det ska i sanningens namn sägas att en del borgerliga företrädares ytterst dimmiga begrepp om bildning och vurmande för en delvis exploativ friskolesektor knappast varit en tillgång.

I övrigt: Diskriminering finns starkt representerad på arbetsmarknaden och bostadsbristen är ett faktum.

Samtidigt jublar alla möjliga rasistiska extremister, blågula som medeltida, tacksamma över möjligheten över att få leva ut sina privata frustrationer.

Med de omtöcknade omvärldsanalyser och fåraktigt obildade inrikesanalyser som generöst kommer landets befolkning till del glider troligtvis nationen mot mycket oroliga tider. Snabbt verkar det gå också. Historiska paralleller?

Anonym sa...

Förnekelsens makt är stor.

Pophöger har en hel del intressanta reflektioner på sin blogg, varav vissa med all säkerhet är mycket träffande och korrekta.
Dock efterlyses mer anknytning till historia. Sverige har nu en gång varit ett mycket socialdemokratiskt land. Där har - efter 1968 - frodats åsikter som att bildning är fult (och inte minst överflödigt). Synen på Israel talar för sig själv - så projiceras det egna landets historia på den judiska staten.
Samtidigt måste den socialliberalt sinnade säga att välfärdsstaten och högskattesamhället väl har tjänat landet. Allt efter 1968 var inte fel. Jämlikheten mellan män och kvinnor är ett exempel.
Men: det hegemoniska statsstyrda föraktet för bildning, frånvaron av en intellektuell diskurs med tillstymmelse till bildning, en genomgående historisk naivitet och inte minst välståndets bortskämdhet gör att vi nu ser facit av en mängd saker.
Kanske finns det beröringspunkter mellan "Romerska rikets nedgång och fall" av Gibbons och tidens trend: hur sinnesnjutningar, liknöjdhet, självrättfärdighet, en flagrant ansvarsflykt och allmän njutningslystnad sakta men säker kräver sin skoningslösa, och framförallt lagbundna tribut.
För inte tror väl Pophöger att man hade agerat på samma sätt år, säg 1962?
Kanske är det också att en socialdemokratisk epok går mot sitt slut, där dagens partiadel står rådlös inför stora problem; varav vissa hänger samman just med synen på bildning och en uppseendeväckande naivitet som bland annat hänger samman med stämningar i det krigsförskonade landet 1933 - 1945.

Efter oss - syndafloden?

Anonym sa...

Om de två egentliga fixstjärnorna i svensk politik.

Det är riktigt att USA (tack och lov) är den världsmakt vars inflytandesfär vårt land legat inbäddat i. För detta enkla faktum kan man inte vara nog tacksam.
Men de två egentliga polerna runt vilka Sverige andligen fortfarande kretsar är det kapitalistiska Västtyskland och det kommunistiska DDR före återföreningen. Åtskilligt av förvaltningsapparat, samhällssektorer har byggts på de två tyska staterna efter kriget. Grundarfäderna i arbetarrörelsen tycks ha hämtat betydande inspiration från Östtyskland. Det fanns avgrundsdjupa skillnader mellan de två länderna: DDR var resultatet av Andra Världskriget; en skoningslös diktatur, med bildning. Vårt land: en demokrati, men av lokala, politiska skäl fram till DDR:s upplösning länge med ett ytterst blygsamt intresse för bildning. I vilken mån de bägge tyska staterna hade före detta höga NS-funktionärer i sin statsapparat är ett extremt viktigt ämne.
Det finns all anledning att fundera på idag 2015: Vilka tankestrukturer har DDR och vårt land gemensamt idag? Vilka inställningar har genom politiska processer varit så hegemoniska i folks tankevärld att de tagits för naturgivna och på vilka sätt ligger dessa tankestrukturer till grund för uppkomna sociala situationer på 2000-talet?

Välfärden är en mycket fin sak. Solidaritet med fattiga är bra.
Men DDR:s ande svävar på andra sätt över vårt land. Välståndets njutningar och förväntningar, parad med denna ande kan med säkerhet ge vägledning om landets vidare öden.
Pophöger kan minnas hur DDR, till de härskandes överraskning, plötsligt brakade ihop. Alla historiska epoker upprepar sig inte. Men: historien är inte död. Den lever med oss.

Anonym sa...

Slöheten, självgodheten och inte minst en magnifik dumhet och i stolthet höljd obildning har väl helt enkelt krävt sin lagbundna tribut. Allt välstånd som rått i Sverige sedan 1945 har trubbat av sinnena och gjort dem mer eller mindre oemottagliga för varningar om krig, kaos, revolutioner.
För det första gäller att tyngden av alla misstag vanligtvis landar på dem som begått dem. För det andra: Pophöger kan fundera över om inte det är så att vi inte ser skogen för bara träd. Att alla försummelser och av välståndet bedövade handlingssätt är är förspelet till mycket svåra tider. Historieböckerna lär oss att en historisk epok ofta slår över i sin totala motsats. Så en räcka sociala fenomen som tagits för givna under en epok går över i sin totala motsats.
Detta tål att tänka för den analytiskt sinnade; fjärran från önsketänkande, arrogans, en beklämmande stupiditet (som de som uppvisar den är lyckligen omedvetna om).

Anonym sa...

Man kan fråga sig vart dygder som "Gör din plikt, kräv din rätt", dygder som flit, sparsamhet, ambition, göra rätt för sig, etc, etc, tagit vägen. De har med allra största sannolikhet bleknat bort i välståndets sinnesnjutningar, och ytterst försynta påpekanden om dessa dygder är idag tecken på en tydlig högervridning. Tycker kanske vissa. Post-68:ornas stämpling av alla åsikter som inte är i linje med deras som "reaktionära", har fört landet till dess synnerligen prekära läge: förakt för bildning, moraliskt förfall, förljugenhet, ren och skär slapphet och annat. Detta, i samklang med DDR-strukturer i demokratisk skepnad, bådar inte gott alls.

Anonym sa...

DDR hade för litet ekonomiskt kapital, Sverige har för litet kulturellt kapital (oförmåga att se historiska mönster). DDR rasade ihop som ett gistet hus. Hur kommer det att gå för Sverige?

Anonym sa...

I sanning verkar det som om Sverige är på väg att lämna Medeltiden. Inte Medeltidens mörker, men en epok där (s) nästan motsvarat kyrkans allestädes närvarande andliga makt. Vid sidan om den: Riddarståndet, det högsta världsliga samhällsskiktet. Med boktryckarkonsten (sociala medier) bröts kyrkans åsiktshegemoni. Men här upphör alla likheter; istället för Renässansen och en nydanande protestantism ser det kanske ut att bli en renässans med helt andra förtecken och krafter. Nämligen en återfödelse av en avgrundsdjup epok, vars 1900-tal man trott att man lämnat bakom sig.
S-kyrkan förmår inte att förmedla hjälp till alla och delar av borgerskapet finner kanske nya halmstrån. Dagens bönder; vilken plats kommer de att få?

Anonym sa...

Naivitet, önsketänkande, ett gediget förakt för bildning (vilket gett en oförmåga att analysera politiska och geopolitiska skeenden), DDR-tänkande i nordisk form, allt detta har fört landet i en viss riktning. Återstår utbildningsväsendet som en robust bastion mot ojämlikhet. Och det var ju just detta; hur robust är det och vilka starka ideologiska DDR-övertygelser ligger till grund för nedgången?
Nej, Pophöger kan kanske jämföra med övergången mellan Medeltid och renässans, där DDR-kyrkan i inhemsk gestalt ser sin makt svaja högst betänkligt. Vad döljer vår tids renässans?
Staten har lagstiftningsmakten och budgeten att ta till för samhällsförändringar, men kan näppeligen, som den demokrati den är, gå in i folks privatliv för att få till förbättringar. Att i allmän lättsinnighet riva ner olika samhällsinstitutioner går vanligtvis utan större problem, om förutsättningarna finns. Att bygga upp dem, särskilt i olika skarpa lägen, kan vara betydligt svårare.
Så kräver slapphet, välstånd, ibland självömkan, och ansvarsflykt sin lagbundna, och kanske ödesdigra, tribut.

Anonym sa...

Gedigen slöhet och oförställd dumhet är ej försumbara faktorer i all denna "soppa" som samhället försatt olika samhällssektorer i.

Sedan 1990-talet har det faktiskt varit ganska uppseendeväckande med den dumhetens självgodhet som ett alltför långt maktinnehav lett till. DDR-kyrkan håller nu på att spricka i sina fogningar och vad kommer istället? Det kan man fråga sig.

En närmast aggressiv obildning bemöter alla dem som försynt pekar på olika ideologiska misstag. Det är alltså slående vilken aggressivitet som tycks frodas i samhället då "kunskapssamhällets" brister kommer på tal.

Skälet är naturligtvis att en galopperande okunnighet och naivitet i kombination med en sorts slö stupiditet (vilken på intet vis setts som en nackdel av personerna själva, snarast lovvärd) nu straffar sig.

Så ställs en mer driven livshållning med ambition och ordning och reda, mot en livshållsning vars resultat kanske är oåterkalleliga.