12 jan. 2014

Felaktigheter om Sharon

Ariel Sharon har dött, vilket har föranlett en hel del skriverier om honom och hans liv. Som vanligt antyds saker som inte har hänt, och ibland är det grova faktafel.

Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet: Krigshetsaren som blev en fredsduva
Länge var han krigaren som utan betänkligheter lät massakrera palestinierna. Det mest kända exemplet var Israels invasion av Libanon 1982 och blodbadet i de palestinska lägren Sabra och Shattila. Sharon var försvarsminister och ansvarig för grymheterna.
Massakern i Sabra och Shatila utfördes av kristna falangister från Libanon. IDF släppte in dem i lägret med instruktioner att inte skada civila. IDF och Sharon hade ett indirekt ansvar för det som hände - dödandet utfördes inte av IDF. Allt detta går att läsa på Wikipedia.

Hansson passar även på att föra vidare en annan myt om Sharon:
När han år 2000 på allvar återvände till toppolitiken var det som brukligt när det gäller Sharon med en elefants smidighet i porslinsbutiken. Sharons första drag var att promenera uppför Tempelberget i Jerusalem där både judar och muslimer har sina heligaste platser. Det var en ren provokation i ett mycket känsligt läge när ett fredsavtal mellan palestinierna och Israel låg inom räckhåll. Resultatet blev den andra palestinska intifadan, upproret. 
Även har kan wikipedia ge värdefull information. Sidan om orsakerna till den andra intifadan hänvisar till Mitchellrapporten, en internationell kommitté som efterforskade orsakerna till den andra intifadan. Så här säger den om Sharons besök på tempelberget:
The Sharon visit did not cause the "Al-Aqsa Intifada." But it was poorly timed and the provocative effect should have been foreseen; indeed it was foreseen by those who urged that the visit be prohibited.
Mer detaljer om misuppfattningar kring Sharon finns hos CAMERA: With Ariel Sharon's Death, Expect the Usual Falsehoods

Utöver vanligt slarv hos journalistern finns även lite mer extrema händelser. Talespersonen för Vivalla-moskén i Örebro, Aisar Al Shawabkeh, påstod i går natt på facebook att Sharon tillagat blodpudding på palestinska barns blod. En klassisk antisemitisk myt som uppmärksammas i Nerikes Allehanda.

Jag anser att det mest anmärkningsvärda Ariel Sharon gjorde var när han utrymde Gazaremsan och avslutade den israeliska ockupationen där. I efterhand kan detta inte ses som annat än ett misstag. Denna ensidiga israeliska eftergift gav mycket litet tillbaka till Israel. Istället för fred fick de terrorister och raketregn - och fortsatta internationella fördömanden.

En utförlig dödsruna finns på The Tower av Benjamin Kerstein: The Last Lion of Judea. En svensk motsvarighet finns hos Rasmus Jonlund: Sharon - Skurk och hjälte.

7 kommentarer:

sven sa...

Jo att Gazaremsan utrymdes tycker jag var bra även om problemen har fortsatt.
En sådan folkrik remsa med enbart arabisk befolkning, som Israel ständigt skulle tvingas att ta till "herrefolksmetoder" med, var det lika bra att de blev av med.

Anonym sa...

Det var inte fel att lämna Gazaremsan men det allvarliga misstaget var att lämna Gaza unilateralt, utan att först ha försäkrat sig om att den inte skulle utvecklas till en terrorstat vilket nu blev fallet.

Anonym sa...

Om den mycket animerade Mellanösterndebatten i Europa kan sägas att "förövarnas och medlöparnas ättlingar ska se till att offrens ättlingar inte återfaller i våld". Störtfloden av kritik mot Israel, medan den uteblir vad gäller andra konflikthärdar, talar för sig.
Det har under många år inte funnits mycket intresse för att analysera och reflektera över hur en israelisk mentalitet växt fram, vilka ohyggliga, ofattbara trauman som det judiska folket bär med sig, i flera generationer. Men intresset för att tala om "gammaltestamentlig hämndlystnad", och andra stereotyper är desto större. När stater som idag bär sig värre åt än någonsin Israel inte jämförs med Tredje Riket, medan den judiska staten ofta jämförs med Nazityskland, så kan man dra sina slutsatser. Antisemitismen har en "förnyelsekraft" som i slutändan bottnar i en mängd personliga emotionella konflikter.

Anonym sa...

"Pophöger" gör ett mycket bra arbete vad gäller att försöka reducera något av den halvt ogenomträngliga mylla av israelhat i vårt land.
Uppfattningen om Israel som amerikansk vasallstat, med "våldet i sin kultur" har satt så djupa spår i debatten att det finns att misstänka att underrättelsetjänst från östblocket under 1970- och 1980-talet haft åtskilligt av lokala inflytelseagenter som kunnat sprida sin demonisering av den judiska staten i svenska medier.
Man kan känna sympati för bägge parterna i den stora tragedi som är Mellanösternkonflikten och samtidigt fråga sig i vad den europeiska hetsen mot den judiska staten bottnar i. Samt det mycket otäcka och ibland extatiska vänsterstödet för levantinska kolportörer av medeltida antisemitism och deras oreserverade beundran för Hitler.
Det handlar alltså inte enbart om kritik av Israel, utan om medeltida kategoriseringar av det judiska folket som alltså redan under Hitlers tid enligt sådana röster fick "sina gärningars lön". Detta flörtande (och röstfiskande?) med medeltida uppfattningar är kanske det mest otäcka som svensk debatt skådat de senaste 45 åren, eller kanske sedan 1942-43 (slaget vid Stalingrad, och tid för prioritetsförändringar i inhemsk politik gentemot stormakter).
Vad beträffar statsskick, socialpolitik, kriminalpolitik, mellanstatliga fredssträvanden rent allmänt sett, får styrena i de levantinska kolportörerna naturligtvis kritisera den judiska staten hur mycket de vill. Men har vänstern uppmärksammat att kolportörernas hemländer mer sällan än man kanske skulle kunna tro då man läser inhemska medier har tillräckligt med trovärdighet vad gäller just statsskick, socialpolitik, kriminalpolitik och mellanstatliga fredssträvanden?

Anonym sa...

Vänsterns leende blir bara stelare och stelare när det blir mer och mer klart att den ideologiska, nutida ersättningen för kommunismen i motstånd mot U.S.A. emellanåt inte tycks företräda önskvärda och progressiva uppfattningar om t.ex. homosexualitet, judisk emancipation sedan 1848, könsroller och annat.

Rent allmänt kan en slående naivitet i samröre med nationer med årtionden eller århundraden av krig bakom sig skönjas. Det är sannerligen inget fel med mellanfolklig förståelse och förbrödring. Men som inte minst de senaste geopolitiska händelserna under 2013 och 2014 har visat får outtalade förhoppningar om att alla folk på jorden innerst inne tänker som under det radikala 1970-talet i vårt land anses ha kommit på skam.

Anonym sa...

Pophöger har en hel del mycket intressanta synpunkter ifråga om synen på Israel i Sverige.
Att vara antisemit är ju i grunden normalt, ganska alldagligt i all sin vedervärdighet och hemskhet. Det rör sig om ett irrationellt hat som funnits i c.a. 2000 och som ständigt söker sig nya, och för samhället accepterade, uttrycksformer.
Följaktligen kan Israelkritik mycket väl få framföras, vem kan väl ha något principiellt att anföra mot det så länge som andra konfliktfyllda regioner ägnas ett lika stort och brännande intresse. Det kan knappast ha undgått Pophöger att ett sådant intresse och glödande engagemang uteblir eftersom det inte är några judar (och deras historia) inblandad i dessa andra regioner. Ty den verkliga adressaten för det brännande intresset för vad Israel eller inte gör är det egna landets historia 1933 - 1945, och det egna landets roll som medlöpare, eller förövare. Detta är en projektionsmekanism som åter och återigen gör sig påmind. Men har det inte riktigt fungerat med att bearbeta det egna landets historia och dess förhållande till den europeiska judenheten, så ska det i alla fall statueras ett moraliskt exempel med den judiska staten Israel. Och så sker rikligen i europeiska medier, och som bekant inte bara där.
Det mest otäcka idag är kanske det ogenerade röstfisket i kretsar där medeltida antisemitism och hyllande av Hitler och hans anhang ses som norm och lovvärt. Ingen differentierad syn där inte, utan de vanliga hatbilderna med judarna som giftormar, djävlar, osv, osv. På 1930-talet skanderade fascister och nazister: "Judarna till Palestina". Nu låter det "Judarna ut ur Palestina".
Pophöger har kanske dragit sina slutsatser av hur socialpolitiken och kriminalpolitiken i många länder med medeltida antisemitism knappast är ägnad att stärka trovärdigheten i kritiken mot Israel. Detta enkla faktum utesluter inte kritik mot Israel som rent fenomen men som sagt ... . Sett i detta ljus är radikala krafters stöd för den medeltida antisemitismen, historierevisionister, förintelseförnekare, ambulerande yrkesantisemiter fullkomligt förskräcklig. Sedan ska Pophöger minnas att PH i MÖ-konfliktsfrågor också kan ha att göra med ren dumhet i vissa fall. Och dumhet kan som bekant inte ens gudarna rå på. En annan "förklaring" till ignoransen om Mellanösterns dynamik i Israel och hur en israelisk mentalitet vuxit fram är traumatiseringar i flera generationer, ett faktum som för ett land som inte varit i krig på 200 år på ett emotionellt plan är fullkomligt obegripligt. "Upplagt" för grava kommunikationsproblem i kulturförståelsen med andra ord.
Det tycks i alla händelser vara en återkommande föreställning att upprepade gigantiska klappjakter på judiska medmänniskor i nazityska storstäder av tusentals pogrom-antisemiter, pogromerna i öst, och koncentrationslägren borde ha inneburit en särskilt ädel och balanserad livshållning och harmoni hos de överlevande och deras ättlingar. Detta förklarar kanske mediers och övriga tyckares ointresse för andra traumatiserade konflikthärdar.

Anonym sa...

Det har talats och skrivits nyligen om ett seminarium hållet i Stockholm om Wien som modernitetens vagga, och om de österrikiska judarnas roll i den framväxande moderniteten. Vet inte om det skildrades där hur de wienska judarna behandlades efter Österrikes fall i mars 1938. Mars 1938 blev startpunkten för enorma stadspogromer i Wien, beredvilligt genomförda av tusentals civila i staden, där grov misshandel och tortyr, vräkningar, stöld och andra övergrepp hörde till vardagen. Masken föll, och klappjakterna tog sin början. Så innebar detta återkommande våldsaktioner genomförda av civila, SA och SS i staden, vilka kulminerade i Novemberpogromen 1938, där tusentals människor deltog i övergreppen, och detta under flera dagar. Flera transporter avgick till koncentrationsläger som Dachau eller Buchenwald, och efter krigets utbrott till andra destinationer.
Detta var lönen för Wiens modernistiska framsteg, och makalösa framgångar på olika områden. I hetsen mot t.ex. amerikanska judar frågar man sig sällan varför judar valt att bosätta sig i USA (eller Israel).