30 jan. 2013

Slöseriombudsmannen: Var kommer pengarna ifrån?

Igår släppte Slöseriombudsmannen sin sista film i Slöseriskolan. Denna film ställer retoriskt frågan: Var kommer pengarna ifrån?



Läsare av denna blogg vet alltför väl att det är våra surt förvärvade slantar som klirrar ned i politikernas fickor. Frågan är om svenska folk vet det?

DN rapporterar om Eskil Erlandssons satsning "Matlandet Sverige":
En miljardsatsning på ett par tusen olika matprojekt sedan 2008 som skulle skapa svenska jobb får förödande kritik. Ingen vet säkert vilka effekter stöden haft. Och det är osäkert om satsningen någonsin går att utvärdera.
En miljard är inte småpengar - de skulle kunna ha gjort stor nytta som skattesänkning. Men istället blev det pannkaka av alltihop.

Det är oerhört positivt om Martin Borgs och Slöseriombudsmannen kan utbilda svenska folket om det massiva slöseri av skattepengar som förekommer.

28 jan. 2013

Uppdatering i migrationsdebatten

Det har nu kommit ytterligare intressanta inlägg i debatten kring boken Migrationens kraft.

Mattias Svensson på Magasinet Neo har skrivit ett inlägg: Anteckningar och frågor i debatten om invandring.

Andreas Bergh har skrivit ett inlägg: Om debatten Norberg & Segerfeldt vs Sanadaji och vad Borjas artikel egentligen handlar om.

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt har skrivit ett långt inlägg: Slutreplik till Tino Sanandaji

Det är inspirerande att se att debatten har blivit så detaljerad, även om det är svårt för mig att faktiskt reda ut vem som har rätt och vem som har fel. Vad forskare säger om migrationens effekter är väldigt relevant för debatten, och hur forskning tolkas är väldigt viktigt.

Alla är vinnare på en mer faktabaserad syn på verkligheten.

UPPDATERING: Tino Sanadaji har svarat på Norberg och Segerfeldts slutreplik, och även verifierat sin slutsats med den aktuelle forskaren Borjas.

27 jan. 2013

Skugga över Norberg och Segerfeldt

Under veckan skrev Tino Sanadaji på DN Debatt: Oseriös debattbok bakom kravet på fri invandring.

Andreas Johansson Heinö bloggade redan efter första DN Debatt: Om Tino Sanadajis argument mot fri invandring:
Sanandaji visar att man inte bör slarva med argumenten i invandringsdebatten. På flera punkter är detta en nyttig bakläxa. […] Och här räcker de så långt som till att underminera några resonemang i Norbergs och Segerfeldts bok. 
En sak framstår som tydlig: Norberg och Segerfeldt har redovisat falska fakta i viktiga delar av sin debattbok.

Utöver detta har de misskrediterat sin motdebattör i sin replik. Tino Sanadaji har bloggat om detta:  Oärligt om Sanadajiprincipen
Problemet med fri invandring till en välfärdstat för libertarianer är kostnaden för skattebetalarna. Liberterianer som vill slippa detta dilemma säger ibland att de ‘stödjer fri invandring kombinerat med avskaffandet av välfärdstaten’. Sanandajiprincipen förklarar att detta inte är logiskt konsistent. Även om svenska väljare blir övertygande liberterianer och beslutar sig för att avskaffa välfärdstaten så kommer fri invandring att leda till nya väljare som inte är mot välfärdstaten. […] 
Ingenstans säger Sanandaji-principen säger att “vi ska se upp med att välkomna invandrare”. Norberg och Segerfeldt tillskriver mig utan belägg lömska saker som att “vi ska se upp” med invandrare.

Sanandaji och Norberg möttes i Studio ett och debatterade. Sanandaji har även skrivit på sin blogg:  Johan Norberg fabulerar om forskning i radio.

För mig är detta något häpnadsväckande. Johan Norberg är en av mina stora husgudar, och jag har blivit väldigt inspirerad av hans böcker. Samma med Segerfeldt och hans viktiga kritik av biståndsrörelsen.

Men nu har de båda beslagits med allvarliga faktafel. Och som svar på detta misskrediterat sin motståndare. Båda exemplen är för mig långt från vad en borgerlig debattör bör syssla med.

Låt oss hoppas att detta var en tillfällig svacka. Om inte måste kritisk granskning ske av Segerfeldt och Norbergs tidigare arbeten.

Sanandaji har fått slutreplik på DN debatt.

Även civilförsvaret är nedrustat

Johanne Hildebrant skrev för en tid sedan en mycket viktig krönika i SvD: Medborgarrörelse som totalförsvar:
Kungliga krigsvetenskapsakademien har precis släppt boken För Sveriges säkerhet. Den är en brutal ögonöppnare när det gäller svensk säkerhet: från säkerhetspolitik, social oro och teknik till krigsberedskap. Experterna bakom boken rekommenderar bland annat ett forskningsprojekt om den säkerhetspolitiska utvecklingen, att Sverige tar risken med social oro och utanförskap på stort allvar, en satsning på spetskompetens inom teknik, cyberteknologi, vaccin, elsystem och att man utreder förutsättningarna för ett nationellt samhällsförsvar. 
Tänk bara vad som händer om elen försvinner en vintervecka, en riktigt svår epidemi bryter ut eller en extremiströrelse får fotfäste efter en lång tid av massarbetslöshet.
Säkerhet handlar inte bara om Försvarsmaktens storlek och förmåga, eller om Jas-plan, utan om hur samhället ska kunna möta hot och kriser. Försvarsmakten är viktig, men den är bara en del i det som borde vara vårt samhällsförsvar och som slutligen rör dig och dina närmaste. 
Boken avslutas med orden: Det finns ett behov av nationell samling inom säkerhets- och försvarsområdet.
Hildebrand slår ett slag för civilförsvaret som en ett sätt att utveckla civilförsvaret. Cornucopia? spinner vidare på detta ämne: "Cykelhjälmarna och handspritens förlovade land":
Många svenskar lever fortfarande i tron att det finns något samhälleligt skydd mot omfattande civila kriser, men under den strategiska blackouten har detta avskaffats i princip helt och hållet. Civilförsvaret är numera en klubb,Civilförsvarsförbundet. Det ekonomiska försvaret är helt nedlagt och några råvaru-, livsmedels- eller utrustningsreserver existerar inte. Det psykologiska försvaret lever bara vidare i MSB:s regi, i form av ett antal PDF:er som produceras varje år, plus några websajter och Twitter-flöden.

Någon krisledningsfunktion existerar inte heller, utan vid en kris ska kanske 50-70 olika myndigheter och organisationer leka enmans (enorganisations) världskrig utan samordning. Det finns ingen samordnande krisledningsfunktion i Sverige, om ni nu trodde det. Alla ska köra sitt eget race.

Medan en militär kris är osannolik i närtid, så kan vi vara 100% övertygade om att vi kommer uppleva omfattande civila kriser de kommande åren och decennierna. Både militär och civil krishantering och tillhörande organisationer tar lång tid att bygga upp, även om militär organisation antagligen tar längre tid. Sist tog det 30 år att återupprusta. Det är ett skäl i sig att inte lägga ner försvaret. Att lägga ner kräver en underskrift, att bygga upp tar decennier.
Cornucopia utvecklar sina tankegångar om vad som skulle kunna hända och det är ingen rolig läsning.

Den svenska försvarspolitiken är grovt vanskött - vi har inget fungerande försvar. Och nu verkar även det civila försvaret vara nedrustat.

Nu verkar en viss tillnyktring vara på gång kring försvarspolitiken. Kanske kan även denna tillnyktring gälla det civila försvaret? Då kanske något av nedrustningen kan stoppas.

Skevt medialt perspektiv på världen

Under förra veckan publicerades en mycket intressant kulturtext i SvD av Håkan Lindgren: Världens största krig är osynligt i medierna
I början av boken (Stealth Conflicts, min anm) har Hawkins ritat upp ett diagram som är svårt att glömma efter att man sett det: de senaste årens krig och konflikter rankade efter antal döda. Det visar en annan värld än den vi är bekanta med från tidningarnas utrikessidor. 
Överlägset störst är kriget i Kongo. Därefter kommer Sudan, Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak. På sista plats (och det är förstås ingen slump att Hawkins har valt att sluta just där) kommer Israel-Palestina. 
Större än Israel-Palestina är bland annat konflikterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal – hur mycket har vi fått läsa om dem?
Lindgren kommenterar fokuseringen på Israel-Palestina:
Bland all världens konflikter har Israel-Palestina en unik, privilegierad position, skriver Hawkins. Ingen annan konflikthärd bevakas lika utförligt eller lika kontinuerligt. Det är inte ovanligt att Israel-Palestina får mer uppmärksamhet än hela Afrika. […] 
Detta intensiva fokus på Palestina samexisterar för övrigt med en närmast total medial likgiltighet för de omkring 4,5 miljoner palestinier som förvägras fullständiga medborgerliga rättigheter i de arabländer dit de flytt, och där de i vissa fall har bott sedan 1948.
Lindgren har mycket rätt, medieperspektiven är oerhört ologiska. Lägg till detta att de flesta journalister inte skriver eget material utan främst kopierar andra.
Får vi mer medier eller mindre? Pipelinen är fetare än någonsin, men informationsinnehållet i flödet ser snarast ut att minska om man är ohövlig nog att granska det i detalj. 2010 skrev Jonathan Stray en tänkvärd artikel för Nieman Journalism Lab. 
Han undersökte 800 nätartiklar om samma nyhet – alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat och bara sju (0,9 procent) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De andra hade producerats av journalister som skrivit av varandra utan att behöva lämna redaktionen.
Cornucopia? skriver också om detta ämne 6% av medias artiklar är eget material.

Mellanösternkonflikten är oerhört rapporterad men ur ett snävt och oerhört vinklat perspektiv. Det är mycket svårt som en allmän läsare att få en förståelse för konflikten.

Lindgrens artikel är mycket intressant. När fler och fler börjar läsa olika nyhetskällor framträder mediernas absurda perspektiv tydligare. Då blir det svårt att lita på dem, vilket kan accelerera mediernas nedgång. Frågan är om de kommer byta perspektiv innan det är för sent.

22 jan. 2013

Världen behöver en ny Israelpolitik

Claes Arvidsson skriver idag i SvD om valet: Israel behöver en ny politik
Men i ett vidare perspektiv borde ”säkerheten” vara Netanyahus politiska akilleshäl. Trots att regionen kan beskrivas som ett gungfly med en synnerligen osäker framtid har relationerna till Turkiet isats under Netanyahus och Liebermans dubbelkommando. Den kalla freden med Egypten är inte längre skriven i sten och i Syrien pågår ett blodigt inbördeskrig. 
Förhållandet till USA har stadigt försämrats under de senaste åren och omröstningen i FN:s generalförsamling om att ge Palestina observatörsstatus blev ett kvitto på att relationerna med Europa är usla. 
Med stor sannolikhet kommer Benjamin Netanyahu att sitta kvar som premiärminister för en ny koalitionsregering, men det som verkligen behövs är en ny politik. Däri ligger Netanyahus verkliga utmaning.
Arvidsson har tidigare skrivit på samma tema: Israelisk politik leder till permafrost.

Jag håller med Arvidsson om att Netanyahu är konfrontatorisk med omvärlden. Men jag menar att han och hans regering har agerat moraliskt och principiellt riktigt.

Att Europa saknar fundamental insikt i Israels situation är knappast Netanyahus fel. Att Barack Obama hellre umgås med Turkiets Erdogan (som han kallar sin "vän") än med Israels ledare är knappast hans eget fel heller.

För mig känns det oerhört konstigt att peka finger mot Israel i den situation som är. Särskilt om man har en fundamental insikt i Israels utsatta situation (som Arvidsson har).

Europas fientlighet och Obamas ovilja är större problem än Netanyahus buffliga diplomati.

SR: Dystopiskt om Israel ur vänsterns perspektiv

Frilansjournalisten Negar Josephi har gjort ett radioprogram om Israel som nu sänts i SR: Israel - sionismens kamp och vänsterns sönderfall.

Josephis program är något nytt i svensk public service. Här skildras samhället bortanför de stereotypa reportage som normalt förekommer i SR.

Men självklart ska detta program göras ur vänsterns perspektiv. Det är dock ingen "vinkling" - perspektivet är klart från början.

Det perspektiv som ges utrymme är Haaretz' - deras reporter Barak Ravid får breda ut sig vitt och brett. Det är inte Cecilia Uddén, men det är vänster och oerhört kritiskt till Israel. Haaretz är en vänstertidning med en närmast europeisk hållning till Israel och mellanösternkonflikten.

Ravid lade bland annat ut texten om hur han trodde att Israel var hotat som demokrati på grund av antidemokratiska element.

Väldigt tråkigt att ständigt behöva bli matad med dessa dystopier. Utan att vara extremt inläst på Israel framstår landet som oerhört livskraftigt och helt demokratiskt, något som för övrigt precis bekräftades av Freedom House.

Men Ravid är ändå balanserad om man jämför med den vänsteraktivist som Josephi letat upp. Denna unga kvinna klipper sönder sitt id-kort och åker till västbanken för att bråka med bosättare och militär. Hon ansåg att Haaretz var alldeles för höger.

I skildringar av Israel rapporteras bosättarfrågan som en högerfråga. De som hävdar Israels rätt till delar av Västbanken kan till och med benämnas som ultrahöger utan att det rycks på axlarna.

För mig är det svårt att förstå denna fråga ur ett höger-vänsterperspektiv. Båda sidor har anspråk på marken, men att endast en sida försöker skapa en lösning på konflikten.

Palestiniernas ledarskap har ingen avsikt att förhandla om fred med Israel, och följaktligen är det svårt att skapa fred med dem. Det spelar ingen roll hur mycket Israel vill det, om deras motpart inte vill det så går det inte. Om detta är israeliska vänsterns hållning förstår jag att den är på väg att gå under.

Det är inte höger eller vänster att göra anspråk på mark som gör Israel försvarbart. Det är heller inte höger eller vänster att se att fred bara är möjligt mellan två fredssträvande parter.

Intressant program av Josephi, nyskapande på ett sätt men samtidigt kvävande traditionellt. Jag vill inte höra om Israel ur ett vänsterperspektiv, jag vill höra om Israel ur ett neutralt perspektiv. Och jag är oerhört trött på negativitet.

20 jan. 2013

Liberal Debatt om fri invandring: Mycket känslor, fluffiga argument

Liberal Debatt är en liberal idétidskrift och deras senaste nummer handlar om fri invandring. Jag har läst texterna om ämnet och reflekterar i detta blogginlägg om dem.

Emma Söderberg Majanen skriver: En fråga om mänskliga rättigheter:
Men i denna debatt är det inte fråga om artskillnader, utan gradskillnader. De som förespråkar den solidariska migrationspolitiken är förvisso långt mycket bättre än de som vill inskränka migrationen till ett minimum. Men båda läger utgår från samma djupt rotade föreställning om staten och den enskilda människan: att staten är ett slutet område, till vilket vi innanför gränsen i olika hög grad kan välja att släppa in de som befinner sig utanför.[…] 
Denna utgångspunkt kan man välja, och man kan kalla den solidarisk om man vill. Men den är inte liberal. För vad det handlar om, då man utgår från idén om staten som det slutna området, och den därpå följande rätten för staten att utöva våld mot dem som korsar gränsen utan tillåtelse, är att man ger moralisk legitimitet åt kränkningar av en av de mest fundamentala mänskliga drivkrafterna som finns: förflyttning, från det gamla till det nya. 
Söderberg Majanens artikel förespråkar som jag förstår det en upplösning av nationalstaten. Hur ser en upplöst nationalstat ut i praktiken?

För mig framstår det som en anarkistisk tanke. Helt OK - men för mig inte självklart liberalt.

Rola Brentlin från Migro skriver artikeln: Fri migration - en liberal idé
Argumenten för begränsad invandring handlar ofta om ekonomi och svårigheten för vissa grupper att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Men även om livet efter flytten till Sverige för några har präglats av så kallat utanförskap och låg social status är situationen ofta ojämförligt det liv man lämnat. 
Ekonomen Bryan Caplan vid George Mason University frågar i Cato-rapporten Is Immigration Good for America?: »Är de missförhållandena som vi försöker undvika genom att begränsa invandringen likvärdiga de orättvisor som begränsningarna medför?«
Krig, hunger och rättsosäkerhet – ett utanförskap i Rosengård är kanske inte världens värsta öde. […] 
Vissa tycks vilja ställa byråkrater längs gränserna, vilka ska räkna ut invandrarens förväntade kostnader eller intäkter för staten. Den typen av samhällsplanering har sällan varit en lyckad idé – staten är till för medborgarna, inte tvärtom. 
Utanförskapet måste tacklas och arbetsmarknaden måste göras mer tillgänglig; det görs inte genom mer protektionism och regler, utan genom mindre. När system hindrar individen från att realisera sina möjligheter är det systemen som ska förändras, inte individen som ska stängas ute.
Brentlin är tydlig med vad hon och Migro anser. Även om migrationen är statsfinansiellt kostsamt, och följaktligen belastar medborgarna ekonomiskt, är migro för en ökad migration.

För mig är den fundamentala liberala hållningen respekt för äganderätten. Migros förslag kommer kosta medborgarna pengar, potentiellt stora summor eftersom Migro förespråkar kraftigt ökad invandring även till Sveriges reglerade arbetsmarknad.

Denna hållning är fullt legitim, men den är svår att förena med liberala värderingar. Liberalismens fundamentala princip är respekt för individens äganderätt. Men för migro verkar den fria rörligheten vara viktigare.

Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg skriver också en text: Vi skjuter oss själva i foten
Den vanligaste ekonomiska frågan i den svenska invandringsdebatten handlar om effekterna på mottagarlandets offentliga finanser. […] Det var den i Sverige också, fram till omkring 1980. Sedan dess har välfärdsstaten byggts ut och arbetskraftsinvandringen har ersatts av flyktinginvandring. Och numera innebär invandringen en statsfinansiell belastning, på mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Detta på grund av den låga sysselsättningsgraden bland utrikes födda. När många lever på bidrag i stället för att jobba får de mer från staten än vad de betalar in. Det behövs reformer för att få in fler invandrare på arbetsmarknaden. […]
Det är dock inte immigrationens statiska effekter på de offentliga finanserna som är det mest intressanta, utan om vi på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen. Svaret är tydligt: vi får det bättre. Forskningen är mycket samstämmig om att immigration har positiva effekter på mottagarlandets ekonomi. Forskarna diskuterar inte om det finns några vinster, utan hur stora dessa är. Och dessa dynamiska effekter är långt viktigare än de statsfinansiella. 
George J. Borjas, den mest profilerade skeptikern bland migrationsforskarna, har myntat begreppet invandringsöverskottet (immigration surplus). Med det menade han inte överskottet på invandrare, utan det ekonomiska överskott som invandrare skapar åt ursprungsbefolkningen.
Segerfeldt och Norberg rör sig på olika nivåer i sitt argumenterande. De flesta debattörer är överens om att arbetskraftsinvandring är en framgångssaga. För mig behöver detta inte egentligen understrykas mer. Arbetskraftsinvandringen är en i grunden liberal princip.

Men Segerfeldt och Norberg är också i grunden positiva även till invandring som leder till bidragsberoende och utanförskap. Detta vore bra om de kunde förtydliga sin argumentation och sin faktabakgrund.

Det är svårt att förstå Segerfeldts och Norbergs kritik mot för liten svensk invandring, och deras avfärdande av invandringens faktiska kostnad. De svenska kommuner som tar emot invandrare idag känner den faktiska kostnaden. Rosengård och Södertälje är inte precis Silicon Valley idag.

Intressant att läsa texterna om fri invandring. Tyvärr blir jag inte särskilt upplyft av nivån på argumenten. Mer frågor väcks än svar ges, och inte på ett bra sätt.

Läs följande inlägg om fri invandring:




16 jan. 2013

Nytt israeliskt parti: Lägg ned fruktlös fredsprocess

I Guardian intervjuas Naftali Bennett som är ledare för partiet Jewish Home. De växer starkt i Israel och beskrivs i the Guardian som "pro-settler" och "extreme rightwing nationalist".

Jag känner inte till något om partiet i övrigt, men de har en intressant lösning på konflikten om Västbanken:
Instead of a two-state solution, Bennett has proposed the unilateral annexation of Area C, the 60% of the West Bank that contains all Jewish settlements and is currently under Israeli military control. Palestinians living in Area C could either take Israeli citizenship or relocate to the Palestinian-governed 40% of the West Bank. 
Bennett conceded that the international community would strongly oppose such a plan. "I don't accept it's illegal under international law, but I agree the world would not recognise [annexation]. The world hasn't recognised Jerusalem as our capital, or the Western Wall as part of Israel, so this would just be another area that the world doesn't recognise."
Artikeln fortsätter:
Mounting European criticism of Israeli government policies, especially settlement expansion, was of concern, but was misguided, he said. "It's a result of ignorance and lack of knowledge from our European friends. It's also the result of a confused policy from our own government, which sends mixed messages. You can agree or disagree with my views, but I'm very clear: a Palestinian state would be a disaster for the next 200 years and would ensure continuous strife. What we are facing is a determined Muslim entity that wants to destroy Israel."
Det finns idag inget folkligt mandat för en tvåstatslösning bland palestinierna, och det finns heller ingen demokrati i de palestinska områdena. En tvåstatslösning är idag helt orealistisk och även om väst satte press på palestinierna skulle det ta tiotals år innan opinionen börjar förändras.

Så Bennett har mycket rätt i sin analys - fredsprocessen är död.

Intressant utveckling i Israel.

Dirawi: Men min kompis är judinna

Idag har Gina Dirawi än en gång fått förklara varför hon tipsade om Lasse Wilhelmssons bok på sin blogg i SvD: Schlagerduo talar ut om rasism
Den stora frågan är ”Varför?”. Hon upprepar gång på gång att hon inte har någon ”hemlig antisemitisk agenda” och att det faktiskt gått två och ett halvt år mellan inläggen. […]
När folk säger att jag hatar judar så tänker jag att Sarah Dawn Finer är judinna och hon är som min syster.
Anders Engström på Dibbuk skriver:
Ja, säga vad man vill om Dirawis utfall, men särskilt "hemliga" är de ju faktiskt inte. Tvärtom. Hon är en tämligen offentlig person och hennes blogg, instagram och twitter är synnerligen effektiva kanaler för att sprida budskapet. Det ju just därför reaktionerna blivit så starka. 
Det är än mer bekymmersamt att hon försvarar sig med att hela två och ett halvt år passerat mellan incidenterna. Som om det vore en bedrift. Många lyckas gå ett helt liv utan att sprida antisemitisk smörja, men Gina Dirawi vill få en guldstjärna för att ha lyckats hålla igen i två och ett halvt år! 
Jag vet inte heller om det hela blir så mycket bättre när Dirawi slutligen försöker släta över det hela med att hon minsann gillar Sarah Dawn Finer, och hon är ju judinna. 
Man kan fråga sig hur länge cheferna på SVT låter Gina Dirawi hållas som programledare. Istället för att gång på gång tvingas ta avstånd från henne, vore det om inte annat lättare att helt enkelt ge uppdraget till någon annan. Någon som inte har lika mycket otur när hon tänker på judar.
Tidigare intressanta inlägg som jag missat är Fredrik Virtanens kritik: Farligt att inte säga ifrån, SVT

Väldigt anmärkningsvärt är också att Åsa Linderborg av alla människor har reagerat mot Wilhelmssons bok och menar att den kan röra sig om hets mot folkgrupp: Nu granskar vi skiten.

Dibbuk har en bra sammanfattning: Gina Dirawi - varken tillräckligt ung eller dum.
Eller bloggen Svart på vitt: Public service blinda fläck
Se även mina inlägg om Gina Dirawi.

10 jan. 2013

FP-förslag: Beviskrav i asylärenden

Jag har efterlyst mer konkret politik i migrationsfrågan. Folkpartisten Per-Åke Fredriksson skriver på sin blogg: Beviskrav i asylärenden en fråga under 2013?
Många kommuner har under 2012 flaggat för att de inte klarar av att inhysa fler asylsökande. Frågan är vad kan rikspolitikerna göra? […] 
Vill vi vara ett land som ger skydd till dem som flyr för sina liv får vi räkna med att det under vissa perioder kan komma många asylsökande om det är för mycket oro i omvärlden. Men med tanke på de begränsade resurser vi har måste vi säkerställa att vi hjälper dem som har skyddsbehov och inga andra. […]

Att det förekommer fusk inom asylsystemet är inte konstigare än att det förekommer fusk med assistansersättningen eller sjukförsäkringen. Skillnaden har bara varit att beviskrav i asylärende inte har varit föremål för samma politiska genomlysning som beviskraven när det gäller andra system som avser att hjälpa människor med olika behov. 
Om riksdag och regering vill att kommunerna ska vara beredda på att anstränga sig ännu mer under 2013, måste de göra denna genomlysning av beviskraven. Varje bostad som hamnar oss någon som inte har skyddsbehov är en bostad mindre för dem som har skyddsbehov.
Per-Åke har också skrivit den viktiga newsmill-artikeln Asylsystemets brister måste upp på agendan som jag bloggade om här.

Det parti som tog den linjen Fredriksson förespråkade skulle ta ifrån Sd ett väldigt viktigt vapen, utan att ge avkall på öppenheten.

8 jan. 2013

Migration: Brun eller frihetlig?

I måndags morse när jag vaknade kollade jag som vanligt av twitter. Denna morgon var det bra mycket mer respons än vanligt.

Jag hade blivit drabbad av ett fenomen kallat "subtweeting". Man twittrar om någon utan att använda dess signum, så att personen ifråga inte vet vad som sägs.


En textsnutt från mitt blogginlägg togs ur sitt sammanhang och snurrade ut till ett antal tusen twittrare. Några som delade var @detljuvalivet, @syrrran och @isobelsverkstad.

I nästa vända fick i alla fall mitt blogginlägg vara med:


Medans jag låg och sov började @olaberg och @isobelsverkstad diskutera mitt agerande.




Och socialisten @ordforandejohan stämde in:


Det stämmer att debatten på senare tid blivit oerhört polariserad. Antingen är man brun eller frihetlig.

Det är fel att försöka tysta människor och fula ut dem. För mig går ett sådant agerande inte ihop med att vara liberal.

Jag tänker såklart fortsätta att diskutera migration. Är det något jag brinner för, förutom liberalism, är att bekämpa den kvävande åsiktskonformism som finns i Sverige.

Fores flummigt om flyktingar

I Dagens samhälle pågår integrationsdebatt. Forskaren Orlando Mella menar att Sverige har tagit emot för många flyktingar och behöver ett flyktingstopp.
ORLANDO MELLA är flykting från Chile och forskar om etnisk mångfald. Nu varnar Orlando Mella: Sverige klarar inte den ökade flyktingström som väntas. Sämre ekonomi och växande främlingsfientlighet kräver ett stopp.[..]
Just nu finns alla de förutsättningar som brukar få de negativa attityderna att öka. Och det sammanfaller med Migrationsverkets prognoser om ett asylmottagande nästa år som väntas leda till att över 40 000 människor får uppehållstillstånd.

-Det klarar inte Sverige. Jag håller helt med de kommunpolitiker som sagt att de inte kan ta emot fler just nu. Det är som Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande (S) i Södertälje uttryckt det. Många varsel och dåligt flyktingmottagande är ingen bra kombination.
Men han får mothugg av liberala tankesmedjan Fores' Andreas Bergström: Asylrätten handlar inte om generositet:
Det påstås ofta att Sverige har en generös flyktingpolitik. Därför blir jag inte förvånad av till exempel professor Orlando Mellas slutsats i Dagens Samhälle nummer 44, 2012, att vi har tagit emot många och behöver ett tillfälligt stopp. Men rätten för flyktingar att få asyl handlar inte om generositet. 
Efter andra världskrigets fasor kom de flesta länder i världen överens om att statens makt måste begränsas [...]. Att stänga gränsen för flyktingar hör till det som inte är tillåtet.
Flyktinginvandring till en välfärdsstat som Sverige kostar pengar. Det finns många reformer man skulle kunna göra som skulle göra det enklare för flyktingar att komma i arbete. Folkpartiet har till exempel två viktiga förslag - lägre ingångslöner och reformerad LAS.

Men de räcker bara så långt. Till syvende och sist blir flyktinginvandringen en kostnad, och följaktligen begränsad.

Många liberaler verkar tro att det är politiskt möjligt att genomföra mängder med radikala reformer för att få flyktingarna i arbete. Rent teoretiskt är det så förstås, men inte verkligt. Sverige är konservativt och väljarna inte redo att liberalisera ekonomin och minimera välfärdsstaten i ett trollslag.

Att ta avstånd från politisk verklighet är knappast att skapa en konstruktiv grund för diskussion om invandring.

6 jan. 2013

Teoretisk migrationsdebatt en björntjänst för öppenheten

Igår fick Migro pris av Liberala Ungdomsförbundet. Jag förstår väldigt lite av "hajpen" kring Migro. Deras debatt känns väldigt teoretisk och inriktad på en utopisk vision kring fri invandring. Växelvis är detta en vision, och ibland är det ett högst realistiskt politiskt alternativ.

I de flesta fall säger fri invandrings-förespråkarna att en mängd reformer ska genomföras innan fri invandring kan bli verklighet. Men hur ska vi göra idag, här och nu?

Sveriges radio rapporterade för några dagar sedan från Linköping.
I området Skäggetorp i det rika Linköping är andelen "neets" en av de högsta i landet. Neet är en förkortning av "Not in Employment, Education or Training". Neet är numera ett internationellt begrepp för gruppen unga som varken studerar eller arbetar och som allt fler länder och EU använder i sina strategier för tillväxt och utbildning. 
Det handlar om en grupp, främst unga arbetslösa unga killar i 20-25 års åldern som står utanför samhällets kontroll. En grupp som enligt internationell statistik blir allt fler. 
I området Skäggetorp som ligger i Sverigetoppen vad gäller antalet neets där 33% av alla mellan 20-25 år tillhör den kategorin som varken pluggar eller jobbar. 
Journalisterna har börjat skildra det som sker i Sverige. Men etablissemanget tar inte i de svåra frågorna, ens med tång.

För mig framstår det som helt uppenbart att invandringspolitiken måste förändras. Det går inte att ta emot stora mängder migranter som saknar förutsättningar att bli arbetande medborgare i Sverige. Det börjar bli uppenbart för fler och fler kommuner i Sverige, men på riksnivå finns inte insikten.

Invandringen måste vara baserad på arbete och självförsörjande. Då är det självklart för mig att Sverige ska vara öppet för alla som vill komma hit och jobba och försörja sig själva. Men den linje vi har idag, att mängder med människor kommer hit och går rätt in i utanförskap och bidragsberoende kan jag inte försvara.

Utöver att vara väldigt teoretiska har migroföreträdare ägnat sig åt att misstänkliggöra personer med en annan syn på migration. Det har försämrat debattklimatet i en tid när motsatsen behövdes. Taket sänks.

I avsaknaden av en öppen debatt och vettig migrationspolitik finns för många ett enda alternativ - Sverigedemokraterna och deras nätvänner på Avpixlat. I dessa kretsar finns hederliga tankegångar men också verklig rasism och främlingsfientlighet.

På så sätt kan migro och deras teoretiska debatt bli en björntjänst. Vill man verkligen värna öppenheten tror jag man behöver ändra inriktning.

Staffan Danielsson skriver på samma spår som mig på newsmill.

UPPDATERING: Möttes här på morgonkvisten av tweets som nedan:

Därför har jag förtydligat att texten ovan inte gäller mig, utan var ett försök att illustrera den ström av väljare som nu pågår till sd. .

Det är helt OK att folk försöker fula ut sina meningsmotståndare, det är en del av debatten. Just i det här fallet blir det en ganska tydlig illustration av vad jag försöker beskriva. Många hederliga människor som vill diskutera problemen med invandring fulas ut ur den vanliga debatten och drivs till Sd och Avpixlat på grund av den mobbmentalitet som finns.