27 feb. 2011

Synliggör skatterna

Fokus skriver om avsaknaden av idéarbete hos moderaterna, och Nima Sanandaji säger något mycket viktigt:
– Socialdemokratins långsiktiga framsteg har delvis en enkel förklaring, att de höjde de dolda skatterna i stället för de synliga. Jag förstår inte varför inte regeringen synliggör skatterna. Tänk om både lönen, skatten och arbetsgivaravgiften för en sekund nuddade löntagarens bankkonto. Då skulle allmänheten direkt se hur hälften av lönen försvinner i väg till skatt och arbetsgivaravgifter.

Andra förnyare intervjuas i dagens industri, bland annat Folkpartiets Carl B Hamilton:
"Vi sitter vid makten men till priset av att vi för socialdemokratisk politik, förutom i fråga om skattetrycket", säger Hamilton.

Ett utmärkt sätt att skapa förståelse för behovet av reformer är att låta människor se de pengar som försvinner i skatt.

26 feb. 2011

Sabotage mot Israels ambassadör

Återigen har Israels ambassadör Benny Dagan hållit ett föredrag på ett svenskt universitet och återigen har hans föredrag saboterats.
Avspärrningar visade vilken ingång som gällde och varje besökares identitet kontrollerades precis innanför portarna. Bredvid föreläsningssalen gick alla igenom en detektor och dom flesta åkte dit på en kroppsvisitering.

Israels ambassadör Benny Dagan har tidigare råkat ut för skor som kastats och slagord som skanderats mitt i hans föreläsningar. Även denna kväll blev det protestaktion i form av en kille i publiken som reste sig upp och höll upp en t-shirt med orden Benny Dagan go home samtidigt som han utropade:

Mister Dagan go home, you are not welcome in Uppsala! - Yes he is! - You are not welcome in Uppsala.

När Benny Dagan besökte Linköping möttes han av liknande protester och antisemitiska utfall från publiken.

Det är positivt att Benny Dagan fortsätter att komma till svenska universitet trots de skamliga sabotageförsöken.

Det är vidrigt att se hur den svenska vänstern beter sig när en representant för en demokrati kommer och talar på svenska universitet. Det säger något om tillståndet i Sverige.

25 feb. 2011

Vänsterkritik av vänsterns islamistflört

Daniel Suhonen från SSU-tidskriften Tvärdrag skriver idag en väldigt intressant debattartikel i Aftonbladet:
Efter Hamas seger i Gaza var det naturligt att försvara palestiniernas rätt att välja ledare mot bombliberalernas selektiva demokratisyn, men bör man som socialist aktivt försvara organisationer som vill skapa islamistiska stater? I alla fall är det inte förenligt med min bild av socialismen. Den förutsätter sekularitet.

Mycket intressant att Suhonen vågar tänka så fritt. Han vågar se att islamismen knappast innebär något socialistist drömsamhälle.

Johan Lundberg påpekar att Suhonen blir mer än lovligt svamlig när han bland annat lastar nyliberalism för rasism. Hursomhelst tycker jag Suhonen ska ha stor heder för sitt tänkvärda inlägg. Det borde inte vara en höger-vänsterkonflikt att säga att demokrati är rätt och islamistisk diktatur är fel.

UPPDATERING: Andreas Malm och Daniel Suhonen debatterade i dagens Studio Ett. Debatten blev rätt kass, eftersom Daniel Suhonen var rejält på defensiven. Andreas Malm menade att han endast har tagit ställning för Hamas rätt att försvara sig.

Det är en uppenbar efterhandskonstruktion. Andreas Malm har bland annat poserat i Hizbollah-tshirt och drömmande beskrivit Hamas som en "nationell befrielserörelse". Se Copyriot.

Malms argumentation kan kort sammanfattas som att Suhonen ska hålla käften, eftersom han borde förstått att Malm egentligen varit kritisk mot Hamas, trots att han stöttat dem.

Återigen, heder åt Suhonen som vågar kritisera sina åsiktsfränder och tänka fritt.

24 feb. 2011

Vänstern, FN och diktatorerna

Alan Dershowitz skriver om det faktum att vänstern plötsligt har börjat kritisera diktaturer:
Now the hard left is finally talking about torture and other undemocratic abuses in Egypt and Jordan, as well as the despotism of virtually all Arab regimes. Do you recall any campus protests against Egypt or Mubarak? Do you recall any calls for divestment and boycotts against Arab dictators? No, because there weren't any. The hard left was too busy condemning the Middle East's only democracy, Israel.

Radical leftists and campus demonstrators, by giving a pass to the worst forms of tyranny, encouraged their perpetuation. Now, finally, they are jumping on the bandwagon of condemnation, though still not with the fury that they reserve for the one nation in the Middle East that has complete free speech, gender equality, gay rights, an open and critical press, an independent judiciary and fair and open elections.

The double standard is alive and well on the hard left, and its victims include the citizens of Arab regimes who suffer under the heal of authoritarian dictators. Even more important they include victims of genocides, such as those perpetrated in Rwanda, Darfur and Cambodia--victims who did not prick the consciences of the hard left because the perpetrators were Arabs or Communists, rather than Americans or Israelis.

Alan Dershowitz pekar på yttervänstern, men de är inte ensamma. Vårt västerländska politiska system är uppbyggda efter dessa dubbla standarder - med FN som epicentrum:
The same must be said for the United Nations, which rewarded Arab despots by according them places of honor on human rights bodies that devoted all of their energies to demonizing Israel.

In a recent op-ed, Amnon Rubenstein, the conscious of Israel, has pointed out that the UN Human Rights Commission, to which both Egypt and Tunisia were elected, has gone out of its way to compliment both regimes. Egypt was praised for steps it has "taken in recent years as regard to human rights..." Tunisia was lauded for constructing "a legal and constitutional framework for the promotion and protection of human rights."

Israel, on the other hand, was repeatedly condemned for violating the human rights not only of Palestinians, but of its own citizens as well.

Briljant artikel av Alan Dershowitz.

Via NGO Monitor på twitter.

23 feb. 2011

Ryggradslös Bildt inte ensam

Carl Bildt har fått en hel del kritik kring sitt agerande i den arabiska vår som nu blommar upp. Han vägrar ta ställning mot diktatorerna, och förespråkar stabilitet. Inte ens mot Khaddafi, som använder flygvapnet mot oskyldiga demonstranter, kan han ta ställning. Han vill se stabilitet.

Bildt framstår plötsligt som en ryggradslös skurk - vilket han är. Men det har han varit länge. Och världen lever efter Bildts paradigm. Johan Ingerö kommenterar:
Denna stabilitet, som nu senaste Carl Bildt omhuldade, är även den bärande idén med FN. Demokrati eller diktatur? Pressfrihet eller censur? Yttrandefrihet eller omskolningsläger? I FN är allt detta skit samma, för där är vi alla moraliska jämlikar. I stabilitetens heliga namn.

Jag säger åt helvete med stabilitet och åt helvete med FN. Vi behöver ett Demokratiernas förbund, som syftar till att alla länder ska vara medlemmar, men som inte släpper in någon som inte lever upp till medlemskraven.

Khaddaffi, som slaktar sitt folk, är en del av FNs råd för mänskliga rättigheter. Han är en bra representant för det som FN står för.

Det är inte bara i arabvärlden saker förändras snabbt. Även här hemma kan vi plötsligt höra nyhetskommentatorer som titulerar världens diktatorer som just diktatorer. Fram tills nyligen hette de "ledare" eller "president".

Bildt hänger inte med i svängarna - och låt oss hoppas att det fortsätter så. Jag skulle gärna se Bildt utbytt.

Men det är inte Bildt som är det stora problemet - det är FN och världsordningen där diktaturer och demokratier jämställs.

21 feb. 2011

Gardells kamp mot demokratin

Johan Lundberg på Axess har hittat en gammal artikel av Mattias Gardell där han hyllar Moammar Khaddafis Libyen:
Som framgår av kommentatorsfältet nedan, kan man på nätet ta del av Mattias Gardells inspirerande artikel om Libyen och Mohammar Gaddafi från 1992.

Huvudtesen är att revolutionen inte har genomförts fullt så konsekvent som man kan önska: "Problemet är att systemet inte är infört överallt", heter det till exempel om "arbetsförvaltningen", det vill säga förstatligandet av företagen.

De dissidenter som finns, är främst av karaktären hard core-marxister som - liksom Gardell själv - beklagar att det i landet råder för mycket liberalism och kapitalism. Gardell är samtidigt positiv till att Gaddafi förordar en "demokratimodell som förfäktas av de svenska syndikalisterna", det vill säga direktdemokrati.

Han sammanfattar också vad som förenar Mattias Gardells engagemang:
Jag skulle vilja hävda att vi här finner själva kärnan i Mattias Gardells världsbild - det som styr hans ställningstaganden rörande islam, islamism, anarkism, antisemitism och så vidare. Mattias Gardell är kort sagt en person som ser det som sin livsuppgift att uppmuntra och organisera motståndet mot den liberala, demokratiska världen, varhelst och i vilken skepnad det uppträder.

Det är en helt korrekt analys - och självklart har Gardell klippkort till kultursidor och morgonsoffor.

20 feb. 2011

Miljoner på Tahrirtorget: Martyrer till Jerusalem

Elder of Zioyn postade denna video från Tahrirtorget i fredags:



Så här kommenterar han videon:
For those who say that there are no foreign policy goals for Egyptian protesters, you need to watch this. In it, Egyptians (more than 2 million today) in Tahrir Square chant: "To Jerusalem we are heading, Martyrs in the millions." (Yes, it rhymes in Arabic)

Islamisterna är på frammarsch i Egypten.

Bearbetat material från arabvärlden

Benny Morris har skrivit en tänkvärd artikel om rapporteringen från Egypten:
It is assumed that the values underlying the upsurge in the streets of Cairo and Alexandria are those of Western democracy—a desire for liberation, freedom, equality. And it is also assumed that this represents the will of the mass of Egyptians, urban and rural.

But this may well be an optical illusion. Many of history’s major successful revolutions were driven by the desire for material betterment, for very concrete bread, not by a desire for such abstracts as political freedom and human rights. Egypt’s is probably no different.

Han skriver också om hur journalisterna väljer att rapportera:
And the Western interviewers, especially from the BBC and CNN, are in effect hearing and then broadcasting representatives of a thin layer of Egyptians, who know decent English (who have lived in the West or are children of mixed Egyptian-Anglo-Saxon parentage or were educated at the American University of Cairo). They are relatively sophisticated and generally secular (or seemingly secular). Wael Ghanem, of Google, is a good example.

Western journalists interview them because they, the journalists, don’t know Arabic or because the journalists prefer interviews in English that can be readily transmitted and are understood by their networks’ viewers. But these interviewees are unrepresentative of the vast mass of Egyptians, urban and rural (mostly poor, mostly without English).

The result of this unrepresentative interviewing is that the consumers of the Western media, in London, Washington and the capitals of Europe, are getting a skewed (indeed, perhaps thoroughly misleading) view of what Egyptians think and want. Occasionally, the viewer will hear, from somewhere off center stage, “Death to Israel” or “Allahu Akbar.” But these voices are drowned out by the mellifluous English speakers, chanting “freedom,” “human rights,” “democracy,” into receptive Western ears. The sophisticated, not to say manipulative, interviewees know that this is what BBC and CNN viewers in the West want to hear.

Detta som Morris antar är i Sverige en uttalad strategi, i alla fall från SR Ekot. När jag kontaktade dem angående att Cecilia Uddén fått ett pris där hennes vinkling särskilt framhålls fick jag till svar att en vinkling för den upplevt svagaste var "det som kännetecknar en bra korrespondent".

Vad undanhåller korrespondenterna oss i sin rapportering? Det känns obehagligt att vara utlämnad till Cecilia Uddén, Bitte Hammargren och deras kollegor. Deras rapportering ger inte en rättvisande bild av världen.

Se Elder of Ziyon om revoltörerna i Bahrain.

Titeln kom från Johan Ingerös inlägg om när regeringen slog tillbaka mot vinklad journalistik.

S-klarspråk om friskolor

Widar Andersson, socialdemokrat och ledarskribent på Folkbladet i Norrköping skriver idag en läsvärd krönika om friskolor:
Att studera på en Friskola är precis lika avgiftsfritt som vad det är att studera på en kommunal skola. Skolorna är öppna för alla. Det som tilltalar mig mest med Friskolor är att de av överlevnadsskäl måste stå på tå för sina elever. En Friskola kan inte få några pengar av skattebetalarna för att göra ett dåligt jobb. […]

En och annan Friskola misslyckas med sitt uppdrag. Då blir de av med sitt tillstånd och sina intäkter. Så ska det vara. Det tragiska är att det bara är fristående skolor som utsätts för denna kontroll. Kommuner kan år efter år fortsätta att vara huvudmän för skolor där 30-40 procent av eleverna inte når upp till de resultat som det politiska Sverige bestämt. Hur denna ordning kan vara något som applåderas av Socialdemokrater är obegripligt för mig.

Viktig poäng av Andersson. Varför tillåts kommunala skolor misslyckas på ett sätt som är förbjudet för friskolor? Det är barnen som tar stryk av detta:
Fristående skolor skälls för att gå med vinst. Klart att de måste gå med vinst. Vad skulle de annars göra? Friskolor är sina egna. De har ingen kommun där de kan rulla in ekonomiska underskott. En Friskola måste över tid vara så pass bra att den kan gå med vinst. Annars finns den inte kvar.

Det påstås att dessa vinster är orättmätiga. Vinsterna kunde i stället ha använts för att förbättra den kommunala skolan. Hur då? Om inte Friskolan hade funnits hade inte dessa vinster uppkommit. De politiker och myndigheter som har hand om skatteintäkterna reagerar ofta precis som de ska då vinsterna blir större och allmänna. De sänker skolpengen. Om det är möjligt att skapa bra skolor med lägre ersättning från skattebetalarna så ska ersättningen sänkas. Mer skattepengar kan i stället föras över till andra områden som t ex äldreomsorg och/eller sjukvård.

Klarspråk av Widar Andersson. Om sossarna resonerade som han skulle de vara ett allvarligt hot. Men nu ser det mer och mer ut som att socialdemokraternas vänstersväng fortsätter.

19 feb. 2011

USAs veto nodvändigt för fred

Carl Bildt bloggar om USAs veto mot att olagligförklara bosättningarna på västbanken:
Det finns all anledning att beklaga att USA beslöt att lägga in sitt veto mot den resolution i FN:s säkerhetsråd som i allt väsentligt ställde sig bakom EU:s principer för en fredsprocess i Mellersta Östern.

Alla andra medlemmar av säkerhetsrådet röstade för resolutionen.

Och Sverige tillhörde dem som redan från början gett sitt stöd till resolutionen.

Nu är tidpunkten att öka trycket för en verklig fredsprocess i Mellersta Östern.

Alan Dershowitz, som är motståndare till bosättningspolitiken, skriver om varför det är rätt av USA att lägga sitt veto mot resolutionen:
Even partial return of captured territories is conditioned on "termination of all claims of belligerency" and "acknowledgment of the sovereignty... of every state in the area and their right to live in peace within secure and recognized boundaries free from threats or acts of force."

Resolution 242 does not mention the rights of nonstates, such as the Palestinian Authority, Hamas or Hezbollah, the latter two of which do not accept the conditions of the resolution. (Nor do Iran and several other states in the region.) It would be wrong for the Security Council retroactively to rewrite Resolution 242, which is the foundation for a two-state solution-Israel and Palestine-44 years after it was enacted.

FNs resolution 242 slår alltså fast att så land ska lämnas tillbaka när Israel kan leva i fred. Den behandlar heller inte palestina, eftersom det inte är ett land.
But the real reason the U.S. should veto this ill-conceived resolution is that it is inconsistent with U.S. policy, which has long advocated a negotiated resolution of the Palestinian-Israeli dispute. As Secretary of State Hillary Clinton has put it: "We continue to believe strongly that New York is not the place to resolve the longstanding conflict."

Fred i mellanöstern skapas genom ärliga förhandlingar mellan mellanösterns parter, inte genom att palestinska ledarskapet smiter bakvägen och försöker få sin vilja fram genom FNs säkerhetsråd.

Det palestinska ledarskapet har inte erkänt Israels rätt att existera som judisk stat. Man erkänner Israels rätt att existera under förutsättning att landet invaderas av miljoner ättlingar till de som flydde Israel.

Denna invasion skulle ändra majoritetsförhållandena i Israel och i praktiken göra landet till en del av den palestinska staten. För vilken seriös betraktare som helst innebär detta att villkoret om att Israel får leva i fred inte uppfylls.

Men inte för Sverige och EU. Man allierar sig stolt med världens diktaturer i kampen mot Israel. Dessutom försöker man ge sken av att detta skulle vara en moralisk hållning.

Sverige har genom tiderna böjt knä för diktaturer, och man gör det än idag. Tydligare än regeringens hållning i mellanösternfrågan kan det inte bli.

Regeringens hållning är en skam och att det israelvänliga Folkpartiet låter detta hända är ynkligt.

12 feb. 2011

Westander delar regeringens syn

Patrik Westander har nu svarat mig i ett mail:
De landområden jag tänker på är Västbanken, Gaza och östra Jerusalem. Det är i linje med såväl Sveriges som EU:s hållning att de ockuperade palestinska områdena definieras med utgångspunkt i 1967 års gränser, den så kallade Gröna linjen enligt FN:s delningsplan. Läs mer på regeringens webbplats:

http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/86018
http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/19640

Formuleringen ”i strid med internationell rätt” är baserad på Sveriges och EU:s uppfattning att de israeliska bosättningarna på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, strider mot folkrätten. Och vad gäller FN-resolutioner kring konflikten ber jag att få hänvisa till följande webbplatser:

http://unispal.un.org/unispal.nsf/udc.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_United_Nations_resolutions_concerning_Israel

Westander har valt att ta ställning, och det är väl relativt "safe" att dela åsikter som innehas av EU eller Sverige. Men bara för att EU och Sverige tycker någonting så behöver det inte vara rätt.

Sverige och EU väljer att lasta Israel för att man ockuperar den statslösa mark som tidigare har varit ockuperad av Jordanien och som borde tillhöra Palestina. Rimligen borde ansvaret anses ligga på båda parter.

Ernst Klein har skrivit om just detta, FNs resolution 242 pekar på att Israel agerar i enlighet med folkrätten. Det är också USAs linje.

Om man för omväxlingens skull tittar på motparten, palestina, så kan man se att dess ledarskap har vägrat erkänna Israel som judisk stat. Det är ganska svårt för Israel att sluta fred med en motpart som vill att Israel ska försvinna (genom att invaderas av mängder med ättlingar till de ursprungliga palestinska flyktingarna.)

Sveriges hållning visar att man inget har lärt. Genom tiderna har Sverige knäat för antidemokratiska krafter, och så gör man även i mellanösternfrågan. Det palestinska ledarskapet är ett klassiskt arabiskt ledarskap, antidemokratiskt och antisemitiskt.

Westander har valt att ta ställning och visa sina politiska åsikter öppet. Det respekterar jag, men jag respekterar inte deras politiska åsikter. Jag tycker att regeringens hållning gentemot Israel är skamlig. Att Westander delar denna åsikt gör att jag självklart känner likadant för dem.

Det är bra med företag som tar ställning, men det behöver inte betyda att man gillar det ställningstagandet.

Personligen har jag verkligen gillat Westander, nu gör jag det inte längre.

9 feb. 2011

Vill UD bojkotta Västbanken?

Idag på Ekot uppmärksammas att Soda Stream tillverkas på ockuperad mark. Det framställs som något alldeles särskilt hemskt, och Soda Stream håller nu på att flytta sin verksamhet från Västbanken.
I oktober 2008 blev det känt att den populära kolsyremaskinen Soda Stream tillverkades på ockuperad mark.

Den svenska importören Empire rådfrågade svenska UD som svarade att det är olämpligt eftersom den israeliska ockupationen av Västbanken står i strid mot folkrätten.

Empire kontaktade då tillverkaren Soda Club, som lovade att flytta produktionen av maskiner avsedda till den nordiska marknaden någon annanstans.

Enligt artikeln menar alltså Svenska UD att Israels ockupation av Västbanken står i konflikt med folkrätten, och att den bör bojkottas?

Ernst Klein skrev för ganska länge sedan om påståendet att Israels ockupation av Västbanken står i konflikt med folkrätten:
FN-stadgans principer fordrar att en rättvis och bestående fred skapas, säger säkerhetsrådet och fastslår att denna fred måste inbegripa tillämpningen av två principer:

1) ”tillbakadragande av israeliska och beväpnade trupper från områden som ockuperats i den senaste konflikten” och
2) ”slut på alla krigstillstånd eller krav på krig och respekt för och erkännande att varje stats i området suveränitet, territoriella integritet och politiska oberoende och deras rätt att leva ifred inom säkra och erkända gränser fria från våld och hot om våld”.

Har svenska UD frångått denna princip, och krävt att Israel ska dra tillbaka sina trupper utan fredsavtal? Eller vad händer?

Och utöver detta, om man tänker en sekund på vad det innebär att bojkotta västbanken så inser man ganska snabbt att det är en katastrofal idé. Det innebär fattigdom och arbetslöshet för dem som bor där, det palestinska folket. Och om folket är fattigt och eländigt minskar förutsättningarna för fred.

Westander mot Israel

Dagens Media rapporterade för någon dag sedan att svenska PR-byråer inte ville jobba med Israel. PR-byrån Westander kommenterade sitt ställningstagande:
– Vi har inga principiella invändningar mot att bistå ett demokratiskt land med pr-stöd. Men vi skulle inte kunna tänka oss att ta ett uppdrag som handlar om att göra pr för Israel, säger byråns vd Patrik Westander och fortsätter:

– Orsaken är att Israel ockuperar palestinskt land, i strid med internationell rätt och flera FN-resolutioner.

Jag har kontaktat Patrik Westander via epost för att få en förklaring till vad han menar mer i detalj. Vilka landområden är det han tänker på, vilken del av internationell rätt och vilka FN-resolutioner?

Jag har tyvärr inte fått något svar än från Patrik Westander. Det vore klargörande att höra mer i detalj hur man resonerar, när man som PR-byrå går ut och gör ett politiskt ställningstagande av den här typen.

8 feb. 2011

Neo nr 11 mycket bra

Neo nummer elva är ute nu till prenumeranter. Jag har bara läst två artiklar hittills, men de är tillräckligt bra för att köpa hela tidningen. Det jag tänker på är intervjun med Jimme Åkesson samt Per Gudmundsons briljanta artikel "Därför trivs jihadister i Sverige".

Mitt foto från avslöjandet om Lars Stjernkvist finns med i artikeln! Jag är oerhört stolt, men samtidigt lite besviken över att inte tillägnas någon "photo credit".

Spring och köp!

6 feb. 2011

Hvad hvilja egyptierna?

Det är lätt att ryckas med i drömmar om demokrati i Egypten. Det vill vi alla ska hända. Men är framtiden verkligen så ljus för Egypten?

Peter Santesson på inslag.se har skrivit om Human Development Report och dess resultat från Egypten:
Stödet för att äktenskapsbrytare skall stenas ligger på 82 procent i sagda opinionsundersökning. Stödet för att piska och hugga händer av tjuvar ligger på 77 procent. Klassikern, frågan om man skall avrätta muslimer som lämnar islam? 84 procent tycker att det är en bra idé (PEW 2010, igen).

Muslimska brödraskapet skall nu, till allmän glädje, ha övergivit sin tidigare smak för politisk-religiöst motiverat våld. Den egyptiska allmänheten verkar inte vara lika tydlig på den punkten. En minoritet, 46 procent, av PEW:s tillfrågade svarade att det aldrig är acceptabelt med självmordsbombningar mot civila för att försvara islam. Andelen som svarar att det är okidoki att självmordsbomba civila litet då och då har mer än fördubblats de senaste tre åren.

Charles Krauthammer har skrivit om detta, och han menar att Egyptens hopp är en övergångsperiod då det demokratiska Egypten kan samla sig. (Via EoZ, som också har skrivit en viktig analys av Muslimska brödraskapet.)